Start ] Uppåt ] Ganska privata ] Jämtlandsbilder ] Jämtlandsbilder 2 ] Jämtlandsbilder 3 ] Norgebilder ] USA-bilder ] Makrobilder ] Stereobild ] [ Teknisk sida ]

Fototeknik


Varför fotograferar man?  
Skruttbilder med skruttkameror! 
Drömbilder med drömkameror 
Systemkameror 
Omvända FD-objektiv för extrema närbilder.  
Filmval 
Framkallning av negativ färgfilm i process RA-4 
Göra bilder med förstoringsapparat med färghuvud och färgmätning med labometer. 
Hur få bort allt damm
Glasad eller glaslös negativhållare
Vilket förstorningsobjektiv
Paterson framkallningstrumma för bildformat 20*25cm och 30*40cm med motordrift. 
Mörkrumsbelysning för färgprocessen 
Montering av bilder 
Lackering av bilder 
Skanning av bilder 
Användning av bildbehandlingsprogram Photoshop 
Bildkomposition 
Ljussättning / upplättningsblix / exponeringskontroll 
Bilder på människor 

Jag har alltid fascinerats av bilder från gamla tider och från exotiska platser. Bilder från ens egen närhet kanske inte alltid framstår som så intressanta förrän det sker förändringar och det visat sig att man inte dokumenterat den försvunna miljön i någon enda bild. Å andra sidan är kanske de gamla klasskorten obehagligt avslöjande och minner om hur fort tiden går och allt inklusive en själv förändras. Kanske är det därför så många ägnar sig åt naturfotografering. Då blir fotograferandet kanske istället en konstart speciellt om man inte anger var bilden tagits. Om fakta om bilden finns skulle den ju kunna användas i miljövårdens tjänst.

Har du sett gamla bilder från släktträffar? Man ställde upp 50 personer och gjorde bilder i ett format kring 
15*20 cm och en massa detaljer syns - det är kanonskärpa! Hur går det om någon försöker ta en sådan bild med en modern kamera? Jo, det blir grynigt och otydligt. Varför? Den gamla bilden var säkert tagen med ett mycket större negativformat, kanske är bilden en kontaktkopia. Den nytagna bilden är säkert tagen med en kompaktkamera med ett skraltigt zoomobjektiv. Filmen som använts är kanske en medelbra sort med en känslighet kring 400 ASA. Kameran har säkert varit dålig på att exponera rätt. Den har troligen överexponerat filmen och zoomobjektivet har säkert också bidragit till att dra ner bildens tekniska kvalitet. Billiga zoomobjektiv har ofta dålig skärpa och kontrast. Om man dessutom tar bilden i ett långt zoomläge späder man på bildens måttliga kvalitet med lite skakningsoskärpa.

Jag skulle kunna åta mej att ta gruppbilden med en småbildskamera som inte kostar skjortan. Jag skulle då använda en kompaktkamera Konica Hexar som har ett objektiv på 35 mm brännvidd och ljusstyrka 2.0. Jag kan då använda en lågkänslig och mycket skarp film t ex Kodak Royal Gold 25. Kamerans objektiv har en upplösning på >10000 dpi och filmen klarar kanske att upplösa 8000 dpi...

Ett sådant negativ kan säkert förstoras 35 gånger till 127*95 cm och se skarpt ut.

Kameran Konica Hexar säljs av Expertkedjan och kameran kostar ca 5000:-. Men det finns ju andra kameror som är nästan lika bra t ex Ricoh GR-1som kostar ca 4000:- och så några Leicamodeller. Hexaren och GR-1-an är extrema även när det gäller frånvaro av spegelfläckar och de ger även väldigt små "solar" i oskarpa partier som innehåller ljuspunkter.

Konstigt nog så ger Yashica T5 och Nikon Zoom 600 förvånansvärt bra resultat men det beror nog på att dessa kameror har ett bra objektiv och en god ljusmätning. En kamera som jag vill varna för är Olympus MyII som har ett skapligt objektiv men som har en dålig ljusmätning som ger överexponering om det är ljust och underexponering om det är mörkt.

Ett annat sätt att öka en bilds tekniska kvalitet är att välja en mellanformatskamera t ex Mamiya 7, Pentax 67, Fuji 680 etc. När det gäller dessa kameror så är Fuji i en klass för sig med en ytterst hög skärpa och kontrastöverföring. Fujiobjektiven är dessutom mycket fria från spegelfläckar om t ex punktljus finns nära bildkanten. Mamiyas objektiv är hårsmånen sämre.

Systemkameror av typen enögd spegelreflex med strålgångsmätning och snabb autofokus är givetvis väldigt bra vid närbildstagning och om man använder teleobjektiv eller zoomar. Zoomar ger dock ofta ett ganska dåligt resultat om de inte har mycket hög kvalitet. En ordinär zoom har kanske en kantskärpa vid bländare åtta på 700 dpi. De Canon 28-70mm/2.8L som jag använt och som kostar uppåt 20000:- gav inte i något fall så bra bilder som det fasta objektivet 50mm/1.8II. Jag fick zoomobjektiven testade av Canon och de meddelade att de var perfekta... Jag fick ett av dem dessutom utbytt men det var ingen skillnad. Canon 50mm/1.8II kostar ca 1000:-

Om man vill ta närbilder med vanliga objektiv t ex 50mm/1.8 visar det sig att det börjar bli problem redan vid avbildningsskala 1:10. Man kan använda mellanringar eller bälg men skärpa, upplösning och kontrast börjar bli sämre redan vid denna avbildningsskala. Man kan då köra med ett makroobjektiv t ex Canon 100mm/2.5 och det går utmärkt upp till skala 1:1. Orsaken till att dessa objektiv fungerar över ett så stort område beror på att dessa har flytande linselement dvs. linserna rör sig relativt varandra så att kvalitén bibehålls.

Om man vill ha en ännu större avbildningsskala kan man montera ett standardobjektiv bakfram på kameran. Man använder då en s.k. omvändningsring som skruvas fast i objektivets filtergänga. Andra änden på ringen sätts i kameran. Man får blända ner objektivet manuellt och detta är inte speciellt lätt om man använder t ex Canons EF-objektiv. De bländas ner elektriskt. Man kan då istället använda den äldre typen manuella objektiv t ex FD eller FDN. Man får då själv ordna någon metod att blända ner objektivet för det har ingen kontakt med kameran. Då kameran upptäcker att ingen elektrisk kontakt finns gör kameran en mätning och anger bländaren till 00. Exponeringstiden bestäms med ledning av den aktuella bländaren. Sådana bilder kan bli ytterst skarpa och mättade på färger!

Om man har ett ljusstarkt objektiv kan man kanske kosta på sig att använda filmen Konica VX100 som har en enastående skärpa och färgåtergivning. Undvik dock VX400 som ger för mycket rött. Royal Gold 100 och 400 är också mycket bra. Om man vill ta bilder i dåligt ljus bör man pröva Fuji G800 som är helt fantastiskt skarp och tydlig för att vara så ljuskänslig. Den ser ut som Gold 400!

(Photax har en 30 meters råfilm som är Konica VX100 men som heter något annat och är mycket billig. Photax har också en bra filmladdare och kassetter.) 

Att framkalla negativ färgfilm är inte speciellt svårt. Den ska ske vid ca 38 grader C men kan varieras från 35 till 39 grader. Om man sätter en digital termometer i det mjuka plastlocket så får man se vilken temperatur det blev och så anpassar man framkallningstiden. Man kan koka 1.5 liter vatten och ställa en flaska i taget där och vänta tills den fått lagom temperatur. Blekfixet brukar jag värma upp först och till 38 grader. (Detta får vara 32 - 39) Därefter ställer jag i framkallaren och låter den bli 41.5 grader. Om jag häller i 600 ml i en ej uppvärmd JOBO-dosa med två 135-filmer så blir temperaturen ca 38 grader.

Man ska skölja i vatten som är 32-35 grader och slutsköljen med vätmedlet ska också ha denna temperatur.

Filmen får ej hängas vertikalt t ex i taket för då blir det torkränder. Den måste hängas horisontellt och den ska inte torkas av. Våt film är så förbaskat känslig. Om det blir torkfläckar på baksidan kan dessa tas bort med en mjuk bomullstuss eller linspapper. Fujifilm vill ibland få horisontella ränder på filmens baksida. Dessa kan också tas bort med mjuk bomull eller linspapper.

Det finns en framkallare, Neufin Color, som fungerar vid rumstemperatur. Här är framkallningstiden olika lång beroende på filmens känslighet! Fungerar bra men blir väldigt dyr.

Det går att köra den prisbilliga varianten med tre filter och tre exponeringar och en massa provremsor för att få "rätt" färg. Men jag kör med en apparat med färghuvud och mäter med en Durst Labometer. Man brukar säga att det behövs minst sju provremsor för att ställa in rätt färgton.

Labometern mäter upp medelfärgtonen och undersöker hur den förhåller sig till vitt ljus. Därefter ser den till att man kompenserar det uppmätta färgsticket MED 50%. Detta brukar stämma på 95% av bilderna. På resten av bilderna får man göra en manuell kompensation. Man kan t ex minska rött med 10 enheter. Då räknar labometern själv ut hur fitreringen ska justeras.

Jag har två luftrenare i fotorummet. Dessa får gå 15 minuter innan jag hänger upp filmerna.

Då jag använder förstoringsapparaten rengör jag först negativet med en liten batteridriven dammsugare som har ett munstycke med mycket mjuka borst. Då jag lagt negativet i hållaren blåser jag av det med t ex Green Clean på båda sidorna. Gäller om jag använder glaslös negativhållare. Om man använder negativhållare med glas måste man alltid också göra rent glasen med penseldammsugaren samt även blåsa alla glasytorna med Green Clean. Därefter dammsugs och blåses negativet.

Förstorningsobjektiv är alltid gjorda för att teckna i ett rakt plan till ett rakt plan. Om man kör glaslöst kommer t ex ett småbildsnegativ att avvika från ett rakt plan. Baksidan på filmen blir lite konvex. För att överbrygga denna avvikelse måste man blända ner objektivet ett eller två steg. Ett rullfilmsnegativ kan bukta sig åt ena eller andra hållet och även i detta fall måste man kompensera med nedbländning.

Om glasad hållare används blir negativet hårt fixerat och större bländare kan användas. Ett problem kan vara att det blir newtonringar. De uppstår genom att ljuset interfererar mellan filmbasens baksida och den övre glasskivan. Kan får bort med glyserol (!) eller genom att den övre glasskivan byts mot en som är antinewtonbehandlad. Man kan även lägga en antinewtonfilm mellan filmen och övre glasskivan. Då blir det ytterligare två ytor att hålla rena!

De bästa förstorningsobjektiven görs av Rodenstock. Vill man ha det bästa ska man välja APO-objektiven. Om man längdförstorar upp till 15 gånger ska man välja N-typen. G-typen väljs för längdförstorning upp till 35 gånger. Dessa objektiv har kanonskärpa även ute i hörnen vid full öppning. Kör man med glasad negativhållare kan man köra med full öppning såvida man kan ställa in skärpan. Den enda inställningslupp som klarar detta är de av fabrikat Peak. En typ med 80 mm lång spegel och med ett okular som kan vinklas kan användas för att ställa in skärpan ända ut i hörnen!

El-Nikkor 50mm/2.8 är också bra men har en viss benägenhet att ge spegelfläckar t ex om negativhållaren har blanka delar. Componon och Componar har inte full skärpa ända ut i hörnen vid full öppning. Leitz har några objektiv som är bra vid nedbländning två steg...

Canon FDN 50mm/1.2 L tecknar skarpt i ett plan till ett plan och lämpar sig som förstorningsobjektiv såvida kalljusapparat används. I annat fall kan objektivets limning skadas. Om man ställer in skärpan i bildens mitt vid full öppning och därefter bländar ner till bländare 2 eller 2.8 hamnar skärpan rätt och skärpan är enorm! (Vissa förstorningsobjektiv ändrar sitt skärpeläge något när de bländas ner. Detta kan kontrolleras med Peak-luppen!) 

Bilder mindre än 20*25 sysslar jag inte med. Paterson framkallningstrumman kan man köpa på Photax och den är gjord för att vevas. Jag har kompletterat den med en datorstyrd motor som kör den framåt och bakåt. Det är nämligen väldigt träligt att hela tiden vara låst vid veven!

Jag har även större trummor upp till format 127 cm. Det finns rullar med denna bredd och en rulle med 50 meter kostar ca 4000:-

Tyska DUKA gör förnämliga natriumlampor som kostar ca 3000:-. Man klarar sig dock med en lysdiodarmatur och en lysdiod-ficklampa. Köps på Molander & son. Lysdiodficklampan är väldigt bra om man har den i bandet runt halsen. Man kan då lysa ett kort ögonblick om man inte ser t ex var trumman är.

Enklaste sättet att montera bilder är att använda "glasramar". Det är en glasskiva som har ett bakstycke som fästs med fyra eller flera plåtbyglar. Det brukar också ingå ett vitt pappersark som kan användas som passepartout Om man inte vill ta sig besväret att skära ut en rektangel ur pappret kan man lägga bilden på den vita skivan och fästa den med självhäftande tape i de två övre hörnen. Notera att en bild med passepartout måste placeras något ovanför mitten för att inte ge intryck av att ha "halkat ner".

Bilder större än 50*60 cm bör monteras på annat sätt t ex som en skolkarta mellan två träkäppar. Man kan använda två tunna lister med tvärsnitt ca 20*6 mm och skruva ihop dessa med små försänkta skruvar (12 mm) och klämma bilden mellan dessa lister. För att undvika buggling får inte skruvarna gå igenom bilden. För att få ett jämnt tryck mot bilden måste man dessutom sätta en dammlist på baksidan av bilden så att denna klämms fast med ett jämnt tryck. En bild monterad på detta sätt kan förbli obehandlad. Dock får man inte dammtorka med en fuktig trasa eftersom färgen då nöts bort så småningom.

Bilder kan lackeras med alkydlack eller vattenbasert klarlack. Problemet är att det är svårt att lägga på det. Det vill bli luftblåsor. Ett sätt är att först lägga ett tunt lager med alkyd och då detta torkat, ett tjockt lager med vattenbaserad. Förutom blåsbildning vill det fastna damm i lacket. En lackad bild blir mycket hållbarare och klarar att torkas av med en fuktig trasa.

Inskanning av bilder för arkivering bör göras med minst 2000dpi eller mer. Pixeldjupet i skannern bör hantera 36 bitar. Om man använt högupplösande optik och film bör man skanna med 5000 dpi eller mera. I annat fall kan inte bilden kallas för arkivkopia.

Om bilden behandlas i ett bildbehandlingsprogram måste man se till att det programmet kan hantera motsvarande 36 bitar internt. Det enda program som kan göra detta f.n. är Photoshop.

För att bibehålla kvalitén på inskannade bilder måste programmet internt kunna hantera 36 bit och det enda program som klarar detta f.n. är Photoshop. Programmet är kanske lite dyrt men kan fås till reducerat pris om man ser till att få med programmet till t ex en skanner. Man kan därefter uppgradera till senaste versionen till låg kostnad. Det finns mängder med fina utbildningspaket på webben.

Placera inte alltid huvudmotivet mitt i bilden. Det kanske känns mera tilltalande att förskjuta den a' la gyllene snittet. Tänk på detta med förgrund, huvudmotiv, bakgrund. Om du, när du ser en bild, frågar dej vad som fotograferats så har fotografen antagligen greppat efter för mycket. En vanlig fråga kan vara: 

-Har du fotograferat blommorna eller huset?

Fotografera hellre blommorna lite närmare och fastigheten kanske som en miljöbeskrivning med människor någonstans. Det kan ge gynnsamma effekter att ha linjer som kommer in i bilden från de nedre hörnen. För att få djup i bilden kan man ha något nära kameran i förgrunden. Det kanske kan få vara oskarpt för att ge större effekt.

Tänk på att rött ser ut att vara närmare betraktaren och blått längre bort.

Vissa situationer ger upphov till problem. Om man tar en bild mot ett ljust fönster brukar man få skuggfigurer. Vissa kameror har en funktion med upplättningsblixt. Både Konica Hexar och Ricoh GR-1 har en sådan funktion om läge P väljs. Kameran gör då två exponeringar efter varandra. Först en utan blixt och med en bländare, därefter ytterligare en exponering med blixt och med en annan bländare. Resultatet blir oftast mycket bra. Hexaren har dessutom så stort avstånd mellan optik och blixt så att röda ögon ej kan uppstå.

Hexaren har en spotmätning som gör att ljusmätningen kan slå fel om mätningen råkar ske mot en för mörk eller ljus yta. För att undvika sådana fel bör man alltid mäta mot en medelgrå yta som man också vill ha skärpan på. Man riktar in krysset mot den delen av motivet, trycker ner avtryckaren halvvägs varvid mätning utförs och mätvärdet för avstånd och ljus låses. Man riktar sedan upp kameran och slutför exponeringen. Om man inte vill ha skärpa och ljusmätning på samma ställe kan man göra så att man ställer in ett av värdena manuellt och utför mätningen enl. ovan. Man kan först mäta avståndet och därefter ställa kameran på MF och sälla in avståndet manuellt med +/- knapparna. Därefter riktar man kamerans kryss mot ett lämpligt ställe att göra ljusmätningen på och trycker ner avtrycket halvvägs. Därefter riktar man upp kameran och avfyrar.

Ett annat sätt är att mäta ljuset mot en lämplig yta och komma ihåg detta värde. Därefter mäter man avståndet och kollar vilket ljusvärde man då får. Därefter ställer man in exponeringskompensationen så att värdet blir det önskvärde när man mäter avståndet...

GR-1 har ett mer utvecklat mätsystem som gör att man i regel bara kan trycka av även om knapp för exponeringskompensation är lätt tillgänglig. Finessen med GR-1-an är ju att kameran är så liten men ändå av så ypperlig kvalitet.

Canon EOS5 har ett mätsystem som kompenserar själv om man kör i P-läget. Problemet är att man inte riktigt vet hur mycket den kompenserat. För att få veta detta får man koppla om kameran till spotmätning och kolla mot en medelljus yta. 

Man kanske bör undvika klar sol med djupa skuggor? Om man kör med en kamera som exponerar dåligt så stämmer det kanske. Jag fick en väldig massa mycket kontrastrika och svårbehandlade bilder från USA tagna med Olympus MyII. Orsaken var att den kameran överexponerar när det är ljust... De bilder jag tog med Hexaren på samma ställen var jättefina och tydliga även i skuggorna. Gynna inte dåliga kameratillverkare utan köp grejer som ger kvalité! Ska du dessutom göra egna förstorningar så har du ännu större skäl att förbanna dåliga kameror. Om man får så där kontrastrika och täta negativ som från MyII-an så kan man knappast göra några stora bilder för exponeringstiden blir för lång. De mindre bilderna blir inte heller så bra eftersom kontrasten blir för hög.

Ett litet trick jag brukar använda när jag tar kort på människor är att prata med personen och ta bilden just när personen avslutat en mening. Uttrycket brukar då vara mindre spänt.

Dokumentära bilder bör kanske helst tas så diskret så att ingen märker det. Kör med en tyst kamera och håll kameran lågt. Så fort du lyfter kameran blir folk oroliga och börjar uppträda onaturligt!

 Start ] Uppåt ] Ganska privata ] Jämtlandsbilder ] Jämtlandsbilder 2 ] Jämtlandsbilder 3 ] Norgebilder ] USA-bilder ] Makrobilder ] Stereobild ] [ Teknisk sida ]